Det var en gång fyra vise män i ett land långt borta, som fick besked om att en ny konung, Messias, var född och att de skulle välja ut lämpliga gåvor värdiga detta tillfälle. Därefter skulle de följa en stjärna på himlen som visade vägen till den plats där den nyfödde skulle befinna sig. De vise männen hette Baltsar, Melker, Kaspar och Abdullah, den sistnämde kallades kort och gott för Adde. Alla utom Adde fixade snabbt lämpliga gåvor; rökelse, guld och myrra. Adde hade fruktansvärd beslutsångest. Vad ska man ge till en blivande kung? Man kunde ju inte komma med vad som helst, chansen var ju stor att man skulle bli bedömd efter gåvans relevans. Han tittade avundsjukt på de andra som så snabbt hade kommit på så fina gåvor.
Inte kunde han härma någon heller, det skulle verka alldeles för fantasilöst. Han funderade och funderade, under tiden vankade de andra tre otåligt fram och tillbaka, de var ju färdiga med sin packning och redo att ge sig av.

Då fick Adde en snilleblixt! Klart killen ska ha en åsna, han måste ju ha något att rida på, en kung kan ju inte gå på marken som vanliga människor. Vilken höjdargåva, mycket bättre än de andras. Dessutom hade han en åsna stående i stallet, visserligen lite till åren kommen och envis som synden, men den fick duga. Sagt och gjort, åsnan hämtades och dammades av, därefter gav sig de fyra vise männen av på den långa färden genom öknen. De red på nätterna
så att de kunde följa stjärnan, och vilade på dagtid, vilket var praktiskt eftersom det blev varmt i öknen på dagarna även vid denna tiden på året.
På aftonen den tredje dagen, precis när de skulle bryta upp ur lägret och ge sig av, märkte plötsligt Adde att åsnan saknades. Panik! Alla hjälptes åt att leta och efter en stund fann de spåren efter åsnekraken. Den hade helt enkelt slitit sig och travat tillbaka i samma riktning som de kom ifrån. Adde var förtvivlad, nu hade han ingen gåva längre, och de var redan sena. Han vågade inte chansa på att någonting lämpligt skulle dyka upp på vägen, utan bestämde sig för att vända tillbaka och försöka rida ikapp rymlingen. De övriga tre vise männen beslutade sig för att fortsätta följa stjärnan, så om Adde hittade åsnan fick han försöka komma ifatt bäst det gick.

Adde följde åsnans spår hemåt, det tog honom hela natten innan han slutligen fick syn på djuret, som i stadigt tempo lunkade hemåt mot det varma och trygga stallet. Efter mycket möda och trixande lyckades Adde fånga in den mycket motvilliga åsnan, därefter vände de och red hela dagen genom den solstekande öknen för att hinna i kapp de andra.
Precis innan solen gick ner skymtade Adde slutligen de andra tre, som höll på att göra sig i ordning för nattens etapp. Adde var nu duktigt trött, han hade ju ridit hela natten och hela dagen och nu väntade åter ett långt nattpass. Han förbannade det själlösa djuret som ställt till med så mycket trassel och gav den en ilsken spark i baken. Åsnan bligade tillbaka under pannluggen och liksom för att tala om vad han tyckte släppte han demonstrativt ut en illaluktande hög över Addes fötter.

Efter en lång natt var det åter dags att slå läger för dagen.
Efter att ha bundit åsnan med ett extra rep slocknade Adde som ett ljus och sov som en stock hela dagen. När han åter vaknade fram emot skymningen kände han direkt att någonting var på tok. Mycket riktigt, åsnan hade återigen lyckats slita sig, trots att den var bunden med två rep, och på nytt vänt hemåt. Adde blev rosenrasande, hur kunde detta bara hända och varför hände det just honom? Han tittade avundsjukt på de lådor där de övrigas gåvor förvarades och övervägde för en kort sekund att... nej, bort med sådana tankar, det var bara att bita ihop, dra en djup suck och åter vända om efter åsnan.

Denna gång hade den inte hunnit så långt, efter bara några timmar var Adde i kapp åsneeländet. Ännu en gång upprepades infångningsproceduren och ännu en gång vände Adde upp mot stjärnan, för att åter försöka hinna ikapp sina vise vänner. Hela natten och halva dagen följde han i spåren efter de andra, innan han slutligen nådde fram till deras läger. Väl där såg han först till att åsnan var ordentligt fastbunden, denna gång med tre rep, därefter slocknade han som en klubbad säl. Knappt hade han hunnit börja drömma innan han blev väckt av de tre vise männen. Det var åter skymning och dags att ge sig av. Adde såg sig oroligt om, jodå, åsneskrället var kvar. Han gav den
 en trött blick och en ilsken spark innan band fast den bakom sin kamel. De andra var redan på väg och han manade trött på sitt trogna riddjur att raska på så att de inte blev för långt efter.

Efter några timmar var det midnatt och dags för en kort paus. När Adde vände sig om för att ta tag i åsnans rep, som var fastbundet i packningen bakom sadeln, visade det sig att det var det enda som fanns, ett rep utan åsna. Repet var söndergnagt och åsnan var borta. Adde slet sitt hår och började gråta, så förtvivlat arg var han.

Utan ett ord till de andra vände han sin kamel och tog åter upp jakten på det djur som han nu i sina tankar kallade alla fula ord han kunde komma på. Den här gången tog det endast en timma, sedan var Adde och åsnan åter på rätt väg i stjärnans sken. I rask takt var de ifatt de övriga vise männen och deras hårt packade djur (guld är tungt) strax före gryningen. De tre vise männen tittade på Adde men sa ingenting, de så på dennes mörka blick att det var bäst att låta bli.
Adde band noggrant ihop åsnans ben, därefter använde han sig av dubbla rep för att binda fast öket tätt intill sin kamel. Slutligen band han ett rep från kamelen till sig själv, om djuret så mycket som lyfte på halsen skulle han ögonblickligen märka detta.
Därefter slocknade han som inte mindre än tre klubbade sälar.

När skymningen började falla vaknade de tre vise männen. De märkte ganska snart att någonting inte var som det skulle. Visserligen hade Adde varit borta så mycket att de börjat vänja sig vid tanken på att de var tre, men visst hade han varit i lägret i morse? Nu var han i alla fall puts väck, och med honom hans kamel, samt det hemlängtande åsnekräket.
De tre vise männen sökte febrilt efter dem, utan att finna så mycket som ett enda litet spår. De var som bortsopade av vinden, vilket de också var, det hade blåst ordentligt under dagen, så alla eventuella spår var verkligen borta. De tre männen lutade sina visa huvuden mot varandra och beslutade snabbt att det inte var mycket de kunde göra för Adde och hans djur. Om ödet ville skulle de säkert komma ikapp så småningom. Dessutom hade de ett heligt uppdrag
 som inte kunde dras ut på tiden hur länge som helst. Sagt och gjort, de satte upp på sina kameler och fortsatte sin färd under stjärnans milda sken.

Sent på natten till den trettonde dagen märkte de att stjärnan stod rakt ovanför dem på himlavalvet; de började närma sig. De stannade och diskuterade vad de skulle göra. Adde hade fortfarande inte synts till. Efter mycket hitande och ditande (även visa män kan ha delade meningar) beslutade man sig för att så fort som möjligt försöka finna den nyfödde och överlämna sina gåvor.
 Det skulle nog inte göra så mycket om Adde kom lite senare. Sagt och gjort, de red vidare och anlände alldeles strax till staden Betlehem. Resten av den historien kan vi alla.

Den fjärde vise mannen, Adde, hördes aldrig mer av. Han försvann ur historien, han missade sin chans att bli odödlig tillsammans med de övriga vise männen. Men en liten episod i vår heliga historia minner om honom; När Jesus anlände till Jerusalem på palmsöndagen gjorde han detta på ett riddjur värdigt en konung, en åsna.

På 1100-talet var det en biskop från Lund som vid ett besök i ett klosterbibliotek i norra Italien fann några rader på grekiska om ovanstående episod i en gammal dammig och sedan länge bortglömd bok. Dessa rader fick biskopen att bli alldeles till sig. Här satt han med ett dokument som kunde ändra historien. Om det var sant, vill säga. Bäst att gå försiktigt tillväga. Bibeln var ju redan skriven, att få ett nytt, eget kapitel i biskopens egna namn var nog inte att tänka på.
 Men den fjärde vise mannen borde uppmärksammas på något sätt.

Hela vägen tillbaka till Lund funderade biskopen. När han var hemma hade han bestämt sig. För att gottgöra Adde för hans slit beslutades att Adde skulle få en högtid uppkallad efter sig. Efter en tids manglande i långbänk beslöt man att kalla den för Addedagen och det bestämdes att den skulle firas precis innan Jesus födelse, som en påminnelse om de umbäranden som Adde utstått på vägen till krubban. I folkmun kom dagen att kallas "Addevänt" eftersom Adde hela tiden fick vända om efter åsnan. Då namnet efter ett par hundra år blivit ett begrepp beslöts det att fira Addevent fyra söndagar på raken före jul, en söndag för varje dag som Adde vänt.
Med tiden har namnet på helgen förkortats och blivit Advent och dess ursprung har även det bleknat av tidens tand. Numera är det ingen som hört talas om Adde, istället förklaras advent i en efterhand konstruerad historia om jesusbarnets ankomst, dessutom har man krystat ihop ett fint ord på latin, adventus, för detta ändamål.

Tro inte på allt ni hör.
(Källa: Grapevine)